Varför Norden eller ”The Nordic way”?

Norden är namnet på området i norra Europa som består av länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de självstyrande områdena Åland (tillhör Finland), Färöarna och Grönland (tillhör Danmark). Dessa fem stater och tre självstyrande områden är alla medlemmar i Nordiska rådet. Grönland hör geografiskt till Nordamerika, men ingår då landet är en självstyrande del av det Danmark. Den norska ögruppen Svalbard och ön Jan Mayen saknar självstyrelse och är istället reguljära delar av Norge och räknas därmed till Norden.

Geografiskt skiljer man ibland mellan Norden och Skandinavien. Begreppet ”Norden” omfattar alla fem länder med tillhörande självstyrande områden. Skandinavien inkluderar rent geografiskt enbart Norge och Sverige, samt de nordvästra delarna av Finland. Ordet används dock ofta i kulturell betydelse, och då avses Danmark, Sverige och Norge, men inte Finland.
Begreppet ”Fennoskandia” inkluderar även Finland, Kolahalvön och ryska Karelen.

Det politiska nordiska samarbetet är under förändring. De kanske mest märkbara framstegen inom det nordiska samarbetet ägde rum för över 50 år sedan (passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden). Idag har det officiella nordiska samarbetet minskat i betydelse, i skuggan av EU, eftersom EU:s beslut om ekonomisk integration och militärt och utrikespolitiskt samarbete syftar längre än det nordiska samarbetet klarade av, på grund av tre av ländernas NATO-medlemskap och Finlands komplicerade relationer österut. EU:s beslut väger också tyngre än de beslut som fattas av Nordiska rådet och de tre EU-länderna Danmark, Finland och Sverige inriktar sina samarbeten idag mer åt EU än mot Nordiska rådet. De nordiska länderna har samarbetat under större delen av 1900-talet på politisk nivå genom bland annat Nordiska och på folklig nivå genom organisationer som Föreningen Norden.

I internationella jämförelser, inte minst i World Economic Forums jämförelseindex, återfinns de nordiska länderna nästan alltid långt fram. I ett metaindex som är en jämförelse av sexton olika index (konkurrenskraft, produktivitet, tillväxt, livskvalitet, välstånd, jämställdhet osv) toppar de fyra största nordiska länderna – Sverige, Norge, Danmark och Finland – listan.
(Tällberg Foundation, 2009)

Vad beror det på?

Det finns en del tänkbara förklaringar till de nordiska samhällenas relativa framgång. Det faktum att de nordiska länderna klarade sig förhållandevis bra under den senaste finanskrisen verkar till stor del bero på den djupa kris som regionen gick igenom på 1980- och 1990-talen. Under dessa kriser förnyade och moderniserade de nordiska länderna sina respektive ekonomier på sätt som ibland bröt mot tidigare regel- och skattesystem. I de nordiska länderna förmåga att möta dessa utmaningar verkar den sociala sammanhållningen, traditionen av ”consensus” ha spelat en roll när det gällde att möjliggöra tuffa reformer.

Vad är det som är så speciellt med de nordiska länderna?

Många ser de nordiska länderna som någon sorts kompromiss mellan socialism och kapitalism. Det är istället kombinationen av extrem individualism och en stark stat som har skapat grogrunden för en effektiv marknadsekonomi. Jämställdhet mellan könen har resulterat i både högre födelsetal och ett större deltagande av kvinnor på arbetsmarknaden än i andra delar av Europa. Ekonomiska prestationer gynnas också av låga transaktionskostnader, vilka i sin tur beror på social tillit, att man följer lagar och regler och av att korruptionen inte är utbredd. I vissa studier (World Value Surveys Eurobarometer ESS, EVS) är det de mest moderna och mest individualistiska länderna, och då särskilt de nordiska, som kännetecknas av denna utbredda sociala tillit.

Det är inte lätt att exportera kulturella och sociala värderingar över gränserna, men system och tillvägagångssätt som har visat sig fungera bra kan i alla fall verka som inspiration för andra.

Källa: ”World Economic Forum – DAVOS 2011”. Gemensamma värderingar för en ny verklighet ”Den nordiska modellen”.